Vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram.

Jag har någonting att berätta. Det tar liksom emot på något sätt. Jag har börjat cykla. Efter att i flera år, ja iallafall 4-5 år, levt efter principen att jag inte kan cykla har jag nu börjat älska det. Okej, älska kanske är att ta i men jag gillar konceptet med att ta sig från en plats till en annan på relativt kort tid (snabbare än att gå, oftast långsammare än med buss/bil). Har hittat några fördelar: Det går snabbare än att gå, jag får fortfarande röra på mig, inga tider att passa (cykeln går när jag vill). Nackdelar: motvinden är fruktansvärd i Luleå (den märks inte riktigt lika tydligt när jag går), jag kan fortfarande inte cykla (ingen cykelkondition/teknik = jag får ont överallt och blir jättetrött av en sträcka som inte känns alls att gå). Nästan balans mellan fördelarna och nackdelarna, skillnaden är att vissa av nackdelarna går att göra någonting åt. "Man blir bra på det man gör" var det någon som sa och jag märker att det går lättare och lättare att cykla ju mer jag cyklar, konstigt nog. Och motvinden in till stan blir ju medvind på hemvägen så att jag vet egentligen inte om det är så mycket att klaga på?

Idag cyklade jag både in till stan och ut från stan, dock med ca 8 timmars mellanrum. Cyklade in till stan gjorde jag för att gå till kyrkan, vilket jag gjorde. Väl där blev jag hembjuden på paltmiddag hos ett par i församlingen och då klockan var halv 2 och jag skulle vara på Hertsön (motsatt håll från där jag bor) klockan halv 4 bestämde jag mig för att stanna i stan och vänta på bussen där. Blev ett besök på ett av stans fik med uteservering på taket. Fantastiskt bra sätt att spendera 1-1,5 timmar skulle jag säga. Solen strålade och jag satt och drack te och lyssnade på disneylåtar, tror inte jag kunde ha det bättre just då. Det blev buss ut till middagen. Palt och en mandelgräddtårta med daim uppepå serverades. Mums och hjälp vad mätt jag blev! Fick skjuts in till stan där cykeln väntade och sedan var det bara att trampa hemåt (tacka vet jag medvinden även 8 timmar senare). Väl hemma var det ombyte och ut till närmaste trappa (tänk gym) för träningspass i form av trappintervaller och lite annat kul. Nedvarvningspromenad hemåt med inslag av telefonsamtal med lillasyster. Bra avslutning på en bra dag.
Godnatt!

Morgontradition och morotsscones

Förra gången jag var hemma träffade jag morfar som sa något i stil med "Jag läser din blogg men det enda du lägger upp är ju inlägg på frukostar", och jaa, det kan nog stämma.
De senaste dagarna har det känts som att det enda jag gör är går, äter och pluggar, däremellan sover jag eller ligger halvdöd i min säng. Vissa perioder får vara så. Och när det gäller mat så är frukost det jag tycker är absolut roligast och godast. Tror att jag skulle kunna äta frukostmat konstant egentligen (och vissa dagar gör jag det nog också).
Detta inlägg skrivs 08:40, så gissa vad det kommer handla om? Jo min morgon såklart! Med allt vad det innebär.
En standardmorgon skulle jag nästan våga mig på att säga nu, med undantag för frukosten som alltid varieras. Vad kan det då vara som är standard? Jo, jag har börjat gå. Klockan är ställd på 06:00 varje morgon och inom en kvart är målet att jag ska vara uppe och iallafall ute i hallen på väg ut. Ibland går tidsplanen bra. Ibland går den mindre bra. Idag var jag inte ute i hallen förrän 06:30.
Att gå ut på morgonen är helt fantastiskt. Helt enkelt för att det oftast är ganska öde ute vid sex-tiden på morgonen. Dessutom har solen en liknande vana som jag, den är piggast på morgonen, sedan tenderar den att täckas av moln och annat skräp under vissa delar av dagen.
Mitt mål brukar vara att vara hemma igen vid klockan 7 för att hinna fixa allt, äta frukost och bli klar att gå till skolan vid 8. Idag måste jag inte till skolan så jag flyttade fram den tiden till 9. Promenad till halv 8, hem, slänga ihop en sconessmet med morötter i, baka brödet och äta det varmt. Mmmums! Vet inte om jag skulle kunna få en bättre start på dagen helt ärligt.
Nu blir det dock skola!

Ha det bäst!