Jag är inte bitter

Jag kanske inte är den som ska klaga på att vännen åker. Idag är det jag som packar väskan för att åka ner till Stockholm. Men jag kommer iallafall tillbaka på söndag. Jag ska iväg och sjunga med min kör. Ett perfekt avslut på denna sommaren och start på den nya terminen. Hoppas bara inte sömnbristen blir allt för brutal ;). Slutdestinationen är Västerås där jag kommer hänga i helgen.
Och framförhållningen är som vanligt helt fantastisk. Väskan ligger halvpackad på soffan och här sitter jag med en kopp pukka-te med smak av chai-vanilla jämte mig och funderar på om detta verkligen är rätt prioriterat. Men teet är bra prep inför helgen med tanke på hur min hals har mått de senaste (det är så jag övertygar mig själv).

Jag vill inte att det låter som att jag är bitter på vännen! Jag unnar henne detta något så otroligt och är så glad att att hon ska få åka, men jag kommer sakna henne något fruktansvärt, vilket kanske redan märks. Men som jag sa igår, 70 dagar, och det kommer gå så sjukt fort. Sedan är det bara 2 månader kvar tills vi står där som färdiga fysioterapeuter. Vad hände? Vart tog tiden vägen? Galet!
Men nej, nu ska jag dricka upp teet, packa klart väskan och bege mig mot flygplatsen :)
Ha en kalasbra helg, för det ska jag ha ;)

En tavla och ett hejdå.

De som känner mig, eller av andra anledningar hört historien om en viss flytt, vet att jag inte är mycket för konst som i tavlor och glasprylar och liknande. Mina erfarenheter är att konst irriterar mig, stressar mig. När jag tänker efter tror jag att det handlar om att jag inte förstår syftet eller budskapet. Däremot om syftet är tydligt. Om budskapet är glasklart och olika tolkningar omöjliga eller helt accepterade, då är det lugnt. Som tavlan jag har framför mig där det står "no dancing - except on tables". Glasklart!
Tavlor med motivation-quotes är också sånna tavlor. Här är en som jag skulle kunna tänka mig som tavla på mitt rum:

Idag har jag vinkat hejdå till en klasskompis och nära vän här uppe som i skrivande stund befinner sig uppe i luften på väg ner till Stockholm för att till helgen bege sig ut på äventyr till Vietnam. Hon ska vara borta i 10 veckor. 70 dagar. 1680 timmar. Och trots att jag vet att tiden kommer springa iväg och gå hur fort som helst och att det kommer säga poff och så har det blivit november och hon är tillbaka igen så känns det just nu väldigt tomt. Väldigt tomt...
Ha det bäst tills vidare!
Kram!

Långkalsongpremiär

Yes, det är den tjugoandra augusti och jag har på mig långkalsonger för första gången sedan... maj? Inte för att här är vinterkallt, men iallafall höstkallt och jag håller på att bli förkyld och vägrar frysa. På ett sätt passar det mig perfekt att bli lite sådär halvsjuk för då måste jag tvinga mig själv att sitta inne under en filt med massa tända ljus och dricka honungsvatten och knapra Strepsils och läsa eller kolla på serier, bara det att jag inte gör det. Jo, jag gör det också men är på tok för rastlös för att sitta still hela dagen. Sedan kanske det inte är optimalt att gå ut och gå när det ösregnar ute men vill jag ut och gå då så går jag ut och går då. Med andra ord så kan jag inte skylla denna lilla sjukdomshistoria på någon annan än mig själv. Men å andra sidan tror jag inte på att jag blir friskare av att sitta inne heller, alltså klär jag på mig. Massor. Och mitt favoritplagg när det är kallt är långkalsonger, strax före, eller på samma nivå som raggsockar. Det beror lite på vart jag fryser.
Nu ska jag dricka te med honung i medan mobilen laddar så att jag kan gå ut och gå sedan. Känns som en bra kompromiss mellan mitt sjuka jag och mitt friska jag. Kalasbra!
Ha en bra kväll! Puss <3