Eller kanske inte le alls?
Varför ska jag behöva tvinga fram ett leende om jag inte är glad?
En fråga som jag tror funnits med mig nästan hela mitt liv. Varför är många så rädda för att visa att de är ledsna? Vad är ett leende om det inte kommer från hjärtat, om det inte är äkta?
Jag har alltid fått höra att jag är en känslig person. Då, för längesedan, när jag gick på mellanstadiet var det någonting negativt. Idag vet jag inte riktigt hur jag ser på det. Jag gråter när jag behöver, no matter where I am. Vissa stör sig på det. Tycker att jag kräver uppmärksamhet, och jaa, de som tycker det kanske har rätt. Andra blir obekväma i min närhet, de vet inte om de ska trösta eller gå förbi. För vad vill egentligen en ensam människa som gråter?
Den frågan finns det nog inget rakt svar på. Allt beror på vilken situation det handlar om och självklart är det väldigt individuellt.
Just nu är jag ledsen men ler ändå. Världen är grym men det är ingenting jag kan göra något åt.
Ledsen för ett meningslöst inlägg men jag var tvungen att skriva av mig lite, trots att ingenting går att tyda och allting är gåtor var det ändå skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar